kenken

Har ni tänk på att nästan alla lärare väntar tills de absolut sista veckorna i terminen innan de presenterar de stora uppdragen? Varför är det så egentligen? Vi elever blir bara stressade när vi vet att vi bara har ett par veckor på oss, och åtminstone två eller tre uppdrag, alla på minst fem sidor som ska in om några dagar. Det är ju orimligt. Varför inte presentera uppdragen i början av terminen så får eleverna själva välja och planera hur vi vill lägga upp arbetet.
För hur bra blir arbetet egentligen när man är så stressad?
Jag frågar några av eleverna i min klass.

- Det blir bäst när man får tid på sig, inte när man är stressad för då blir allt slarvigt, säger Kajsa. Malin instämmer med vad Kajsa säger.

I mitt tidigare inlägg om skoltrötthet skrev jag om hur press kan leda till att elever så mycket som går in i depression. Att lägga dessa stora uppdrag så sent på terminen, och när dessa uppdrag dessutom har en så stor betydelse på betyget.
"Stress, stress, stress, press, press, press. Allt ska vara klart i tid. Måste skynda mig, det måste bli bra." Så kan mycket väl tankarna hos en ungdom idag se ut. Speciellt i slutet på läsåret.  För att förebygga både stress och skoltrötthet bör lärarna kanske tänka över hur de lägger upp elevernas arbete.

Eller vad tycker ni?

Nästan alla blir skoltrötta någon gång under sitt liv. Antingen i några veckor, månader eller till och med upp till år. Skoltrötthet håller på att bli en mycket mer vanlig term bland ungdomar i dagens samhälle, det behöver inte alls bero på att det är för stressigt eller för svårt i skolan. Det kan vara så att man helt enkelt är trött på att sita i skolbänken. Skoltrötthet kan vara allt från att inte vilja gå till skolan, till ett depressions liknande stadium.

I Luleå visar en studie under 2009 att ungefär 100 elever hoppat av gymnasiet, men läraren Anders Wedin säger att väldigt få har hoppat at på grund av skoltrötthet. Detta påstående är omöjligt för mig att undersöka vidare, så vi får anta att Ander Wedin vet, och talar sanning.
Artikeln säger också att det inte bara är skoltröttheten som gör att eleverna misslyckas. Utan lärares och deras egna höga krav.

Sedan tycker jag att de tar upp en mycket bra punkt;
Ge stöd till eleverna. Ge stöd till de elever som är skoltrötta. Reducera studieplanen, ge extra stöd om det går tungt – mer tid till arbeten, extra hjälp av specialpedagoger, att programmen sträcker ut sig under en längre tid (varför inte öka till fyra år, som många gymnasieprogram var förr i tiden?), ta bort tyngre kurser eller ifall eleverna behöver extra stöd ska en kurator finnas till hands.
Alla dessa förslag är ju väldigt vettiga. För det är kanske vad som skulle behövas. Min pappa gick till exempel en fyraårig tekniklinje på gymnasiet. Det vore kanske klokt att göra alla, eller de tyngsta linjerna fyraåriga igen?  

Jag intervjuade min syster Emma, som tog studenten tidigare i vår.
 När och varför hände det?
- Tvåan på gymnasiet. Jag var sjuk mycket, vilket berodde på och bidrog till skoltröttheten.  Periodvis orkade jag inte ens gå upp ur sängen.

Hur mådde du?
- Jag var väldigt trött och mådde allmänt dåligt. Jag var inte bara sömning, jag orkade inte med någonting.

Vad gjorde du åt saken? Fick du hjälp?
- Jag gick till läkare, som konstaterade att det inte var något fel på mig. Då kände jag mig uppgiven och ledsen. Fast jag var för trött för att knappt orka känna det. Det var inte på grund utav vad läkarna sa, utan det kändes hela tiden fel. Dessutom var jag hela tiden stressad.
Min familj stöttade mig, de sa heltiden att det var okej att inte gå till skolan när jag mådde dåligt. Vissa av mina lärare var också väldigt förstående över att jag mådde dåligt. Men det kan bero på att jag hade MVG i allt i ettan, om jag inte varit värsta pluggisen hade lärarna kanske inte förstått hur allvarligt det egentligen var.

Om det gått över, när gjorde de det och varför?
- Över sommar gick det över, när jag fick komma bort från allting och ta det lugnt ett tag.



Tillsammans, lärare, elever, föräldrar och skolan, måste vi försöka förebygga denna epidemi och framtida ungdomars hälsa.

http://lyran.sverok.net/artikelbanken/showArticle.php?id=140
http://www.nsd.se/NYHETER/ARTIKEL.ASPX?ArticleID=4497320

Vi går vidare i artikeln.
- ”Forskningen visar att det med all sannolikhet kommer att leda till en försämring av elevernas prestationer”, Professor Dylan Wiliam vid Institute of Education, University of London, en av världens främsta experter inom forskning om utvärdering, ”om sådana utvärderingar används vid löneförhandlingar eller utvecklingssamtal med rektor så är de otroligt korkade.”
Vilka nu denna professor Dylan Wiliam anser vara korkade framgår inte helt, om det är rektorerna som tar med utvärderingarna eller utvärderingarna själva. Men varför skulle inte eleverna prestera bättre om de fick en bättre lärare? Om du gör ett dåligt jobb på ett annat jobb får du ju sämre lön, varför skulle inte lärare som gör ett dåligt jobb få sämre lön då? För att det är elevernas fel att läraren misslyckas. Det är eleverna som är för stökiga, det är eleverna som är för oengagerade. Men det är ju lärarens jobb att få ordning på eleverna, det är lärarens jobb att inspirera och engagera eleverna. Nej, alla lärare passar inte med alla elever, så är det. Precis som att alla människor inte är vänner i vardagslivet. Men då är det läraren som ska göra det så professionellt som möjligt och få relationen att fungera på en professionell nivå som innebär att både eleven och läraren kan sköta sitt arbete.
Trots det tycker man ju ändå att en professor, en expert på utvärderingar, bör inse detta. Det jag menar är att han borde inse att en utvärdering, trots att det kommer från en ungdom eller ett barn bör vara lika värdefull som en utvärdering från en vuxen människa. Varför ska ungdomars och barns åsikter tas på mindre allvar? Vi vet hur man är seriös, vi vet att man inte skämtar om vissa saker. Sedan finns det barn, ungdomar, men även vuxna som gör det i alla fall.

På högskolorna finns det ett liknande system. Varje klass utser en klassrepresentant. I slutet på varje termin anordnar klassen ett möte där man diskuterar kursen man läst, läraren, läromedlen och till och med böckerna man använt. Där får klassrepresentanten ta emot allas åsikter och sålla bort de irrelevanta delarna. Det är ingen som bryr sig om att ”läraren är ful” eller ”läraren har dålig andedräkt” för sådana saker har ingenting med undervisningen att göra!

2008 skrev Sydsvenskan en artikel om hur fel det är att eleverna i Malmö ska få betygsätta sina lärare.
- Vi bör inte skuldbelägga en hel yrkeskår för politikernas och förvaltningarnas misslyckanden, säger Trevor Dolan, forskare på Pedagogiska institutet vid Stockholms universitet.
I just det här påståendet blir jag förvirrad. Hur kan en dålig lärare vara politikernas misslyckande? Hur kan en enskild individ vara ett helt samhälles fel? Lärare är som alla andra individer. I dagen samhälle blir alla bedömda, i vardagen, på arbetsplatserna, och så vidare. Man blir bedömd av sin kund. I en skola är eleverna kunderna, alltså är det väl vi som bör bedöma, eller? Kundens åsikt måste ju vara det mest intressanta för ett företag, eller en skola. För utan kunden/eleverna skulle företaget/skolan inte ens finnas. Konstruktiv kritik behövs för utveckling.
Han säger att vi inte bör skuldbelägga en hel yrkeskår – vem har sagt något om att skulbelägga någon? Vi elever vill bara ha vår rätt till en bra utbildning vilket lärarna är ansvariga för. Har man en dålig lärare blir utbildningen dålig, har man en bra lärare blir utbildningen bra. Hur svårt kan det vara?

Så hur är det nu med lärarbetygen?
Den första artikeln om detta publicerades i Metro redan den 3 december 2007. I denna artikel tar man framförallt upp hur lärarna behandlats i Sverige – hot och trakasserier.

I artikeln skriver de om en tysk hemsida som finns till för att eleverna ska kunna betygssätta lärarna. Metta Fjelkner, ordförande för Lärarnas riksförbund anser att något sådant vore kränkande. Hon säger ”Vem vill bli lärare framöver om man måste utstå det här?”

För mig är det väldigt kränkande. Att hon, ordförande för lärarnas riksförbund ser ned på oss elever så grovt visar bara hur lite hon egentligen vet. Att vi elever ska få sätta betyg på lärarnas arbete är precis samma sak som vi elever upplever dagligen i skolan, vi blir bedömda.
Senare i artikeln berättar Oscar Engedahl, skolpolitisk talesman för Sveriges elevråd, Svea, hur viktigt han anser det vara att eleverna ska få diskutera sin undervisning, men han anser också att den bör hållas på skolan.
”Det ingår i läroplanen att elever ska utvärdera undervisningen och lärarna. Men det får inte bli personangrepp.”

Det är ett resonemang jag fullständig förstår och respekterar. Att utvärdera lärarna via internet håller jag till fullo med om, det är inte en bra idé. Men samtidigt måste vi elever få bedöma hur bra vi anser att lärarna är. Det spelar ingen roll om de gick ut med högsta betyg i alla ämnen. Är det inte bra lärare och om de inte kan lära ut måste ju någon få säga till om det. Och vem bättre om inte eleverna själva?
En lärare som inte kan lära ut påverkar oss elever inte bara negativt, utan det kan rent ut förstöra hela vår framtid.

Så får vem som helst bli lärare? För andras och min egen skulle hoppas jag verkligen inte det.
Jag kommer fortsätta granska artiklarna jag hittat om ”betyg på lärare” mer, detta var som sagt ett utdrag från 2007. Jag själv hoppas att synen på detta ändrats fram tills idag.

http://www.metro.se/se/article/2007/12/03/06/3626-42/index.xml

Nu när jag ändå är i farten med det här projektet kan jag gå vidare till nästa del medan vi väntar på svar från frågan jag tidigare ställt. En debatt som involverat många och skakat om i mångas huvuden är den om huruvida elever ska få sätta betyg på lärare eller inte. När jag börjar söka runt på internet hittar jag mest artiklar från bla SVD, DN och Aftonbladet. Den äldsta artikeln jag hittat är från 2007, vilket visar att denna frågar har varit aktuell ett tag nu.

Så hur är det nu då, får eleverna sätta betyg på sina lärare?
Vad har det för konsekvenser?
Vad tycker lärarna och lärarnas riksförbund?
Kommer eleverna bedömma lärarna rättvist?

Det är bara några få av många frågor som har uppstått kring dessa debatter och påståenden. Vidare om detta kommer läggas upp senare ikväll eller imorgon, beroende på hur mycket mer information jag kan hitta.

Jag tänker börja det här projektet med att ställa den kanske mest grundläggande frågan;

Varför går vi till skolan?

För att få reda på detta kommer jag lägga ut frågan på diverse ungdomsforum för att få svar på denna fråga. Det finns antagligen många svar till den här frågan, inget är rätt och inget är fel. Detta är bara för att påvisa den största drivkraften som gör att ungdomar idag väljer att gå till skolan, istället för att ex. skolka.