kenken

Nästan alla blir skoltrötta någon gång under sitt liv. Antingen i några veckor, månader eller till och med upp till år. Skoltrötthet håller på att bli en mycket mer vanlig term bland ungdomar i dagens samhälle, det behöver inte alls bero på att det är för stressigt eller för svårt i skolan. Det kan vara så att man helt enkelt är trött på att sita i skolbänken. Skoltrötthet kan vara allt från att inte vilja gå till skolan, till ett depressions liknande stadium.

I Luleå visar en studie under 2009 att ungefär 100 elever hoppat av gymnasiet, men läraren Anders Wedin säger att väldigt få har hoppat at på grund av skoltrötthet. Detta påstående är omöjligt för mig att undersöka vidare, så vi får anta att Ander Wedin vet, och talar sanning.
Artikeln säger också att det inte bara är skoltröttheten som gör att eleverna misslyckas. Utan lärares och deras egna höga krav.

Sedan tycker jag att de tar upp en mycket bra punkt;
Ge stöd till eleverna. Ge stöd till de elever som är skoltrötta. Reducera studieplanen, ge extra stöd om det går tungt – mer tid till arbeten, extra hjälp av specialpedagoger, att programmen sträcker ut sig under en längre tid (varför inte öka till fyra år, som många gymnasieprogram var förr i tiden?), ta bort tyngre kurser eller ifall eleverna behöver extra stöd ska en kurator finnas till hands.
Alla dessa förslag är ju väldigt vettiga. För det är kanske vad som skulle behövas. Min pappa gick till exempel en fyraårig tekniklinje på gymnasiet. Det vore kanske klokt att göra alla, eller de tyngsta linjerna fyraåriga igen?  

Jag intervjuade min syster Emma, som tog studenten tidigare i vår.
 När och varför hände det?
- Tvåan på gymnasiet. Jag var sjuk mycket, vilket berodde på och bidrog till skoltröttheten.  Periodvis orkade jag inte ens gå upp ur sängen.

Hur mådde du?
- Jag var väldigt trött och mådde allmänt dåligt. Jag var inte bara sömning, jag orkade inte med någonting.

Vad gjorde du åt saken? Fick du hjälp?
- Jag gick till läkare, som konstaterade att det inte var något fel på mig. Då kände jag mig uppgiven och ledsen. Fast jag var för trött för att knappt orka känna det. Det var inte på grund utav vad läkarna sa, utan det kändes hela tiden fel. Dessutom var jag hela tiden stressad.
Min familj stöttade mig, de sa heltiden att det var okej att inte gå till skolan när jag mådde dåligt. Vissa av mina lärare var också väldigt förstående över att jag mådde dåligt. Men det kan bero på att jag hade MVG i allt i ettan, om jag inte varit värsta pluggisen hade lärarna kanske inte förstått hur allvarligt det egentligen var.

Om det gått över, när gjorde de det och varför?
- Över sommar gick det över, när jag fick komma bort från allting och ta det lugnt ett tag.



Tillsammans, lärare, elever, föräldrar och skolan, måste vi försöka förebygga denna epidemi och framtida ungdomars hälsa.

http://lyran.sverok.net/artikelbanken/showArticle.php?id=140
http://www.nsd.se/NYHETER/ARTIKEL.ASPX?ArticleID=4497320